Deltagarna i Wannsee-konferensen

Bühler, var sedan juni 1941 ställföreträdare för Generalguvernören Frank och var i denna funktion direkt medansvarig för all terror mot den polska befolkningen och massmorden på judarna i Polen. Under Wannsee-konferensen uppmanade han Heydrich att påbörja den slutgiltiga lösningen i Generalguvernementet, eftersom man där enligt hans åsikt inte hade några transportproblem och att det vore lämpligt  att så snabbt som möjligt lösa judefrågan i detta område. 1942 var Bühler med om att arbeta fram planer på den tyska "kolonialiseringen"  i Lublin samt bortförandet av polacker för tvångsarbete i Tyskland.

Han föddes i Waldsee (Württemberg), familjen var katolsk. Fadern var bagare. Gymnasium, studier och 1932 promovering till Dr.jur. I april 1933 inträde i NSDAP. Som överåklagare kanslichef för Riksministern med särskilda uppgifter Hans Frank, i december 1939 chef för generalguvernörens kansli i Krakow, från mars 1940 dennes statssekreterare. Januari 1945 flykt från Krakow. I april 1946 var han försvarets vittne för Hans Frank inför den internationella krigsförbrytardomstolen i Nürnberg, därefter utlämnades han till Polen där han i Krakow i juli 1948 dömdes till döden och avrättades.

Som ansvarig för deportationerna hade Eichmann en central roll vid mordet av judarna i Europa. Han hade i oktober 1934 börjat på SDs Hauptamt i Berlin vid judereferatet II/112  som hade till uppgift att organisera fördrivning av de tyska judarna. Efter annexionen av Österrike och den tyska ockupationen av Böhmen och Mähren var Eichmann 1938/39 chef för ”Centralställena för judisk utvandring” i Wien och Prag. I september 1939 organiserade han de snart avbrutna försöken att skapa ett "judiskt reservat" i närheten av den polska byn Nisko i närheten av Lublin. I december 1939 arbetated han i avdelningen IV D 4 i RSHA (Utvandring och evakuering), i mars 1941 blev han chef för avdelningen IV B 4 (Judefrågan och evakuering). Det var Eichmann som skrev Wannsee-protokollet. Från oktober 1941 till 1944 var det Eichmanns avdelning som samordnade transporterna och bestämde hur många  judar som skulle deporteras. Från och med mars 1944 var det Eichmann som i sin egenskap av chef för "Specialkommandot" var ansvarig för deportationen av över 437.000 judar till Auschwitz och andra koncentrations- och förintelseläger.

Eichmann föddes i Solingen, fadern var kamrer. Efter realskolan, avbröt han en  ingenjörsutbildning men genomförde en företagsekonomisk utbildning. Under åren 1925-1933 var han försäljare och handelsresande i Wien. I april 1932 blev han medlem i NSDAP och SS. I augusti 1933 flyttade han till Tyskland. Från 1934 var han verksam i SD, under åren 1939-1945 i RSHA. I början av maj 1945 utgav han sig som fänrik i tyska Luftwaffe, tillfångatogs, men lyckades fly. Arbetade under falskt namn som skogsarbetare i närheten av Celle. 1950 flydde han via Österrike till Italien och därifrån vidare till Argentina, där han byggde upp en ny existens under namnet Ricardo Klement. I Buenos Aires  bortfördes han 1960 av den israeliska säkerhetstjänsten. I december 1961 dömdes han i Jerusalem till döden och avrättades den 31 maj 1962.

Freisler representerade under Wannsee-konferensen det ministerium som, sedan antagandet av Nürnberglagarna 1935, organiserat den juridiska förföljelsen av de tyska judarna och som vidare arbetade på att systematiskt frånta dem deras medborgerliga rättigheter. Freisler var känd som en "glödande nationalsocialist". I augusti 1942 utnämndes han till president för Volksgerichtshof. I denna funktion skulle han tillsammans med de andra domarna vid Volksgerichtshof komma att avkunna tusentals dödsdomar mot politiska motståndare.

Freisler föddes i Celle i en protestantisk-reformerad familj, fadern var civilingenjör. 1912 studentexamen i Aachen. Juridikstudier vid universitetet i Kiel. Inkallades till militärtjänst i augusti 1914, blev fanjunkare därefter löjtnant. Råkade i oktober 1915-1920 i  rysk krigsfångenskap. 1922 promoverades han till Dr.jur,  arbetade 1924 som advokat i Kassel och var  kommunfullmäktigeledamot för Völkisch-Sozialen Block, blev medlem i NSDAP i juli 1925. 1932 blev han  landtagsledamot i Preussen, samma år blev han ministerialdirektör i preussiska justitieministeriet. I juni 1933 blev han statssekreterare och ledamot av det preussiska statsrådet, i oktober samma år ledamot av Akademin för tysk rätt och chef för dess straffrättsliga avdelning. I april 1935 blev han statssekreterare i det sammanslagna preussiska och rikstyska justitieministeriet med ansvar för bland annat personalfrågor, straffrätt och fångvård. Freisler omkom vid ett luftangrepp i Berlin den 3 februari 1945.

Heydrich hade sedan 1938 varit en av huvudfigurerna för fördrivandet och dödandet av judarna i Europa. Efter annexionen av Österrike hade SD särskilt utmärkt sig vad gäller tvångsutvandringen. Efter novemberpogromen 1938 lät Heydrich spärra in 26.000 tyska judar  i koncentrationsläger. Efter krigsutbrottet den 1 september 1939  inrättade Heydrich getton för judar och befallde att organisera så kallade ”De äldstas råd” i de judiska församlingarna i Polen. Efter överfallet på Sovjetunionen gav han order till Einsatzgrupperna att avrätta kommunistiska funktionärer och judar i värnpliktig ålder. Med hans godkännande började "Einsatzgrupperna" snart att systematiskt begå massmord på hela den judiska befolkningen i de ockuperade sovjetiska områdena. Den 31 juli 1941 fick Heydrich av Göring i uppdrag att förbereda slutlösningen av judefrågan och var huvudansvarig för planen att mörda elva miljoner europeiska judar.

Heydrich föddes i Halle vid Saale, hans far var kompositör och rektor vid ett musikkonservatorium. Han gick på ett katolskt gymnasium. 1920 frikårskämpe. 1922 blev han antagen till Riksmarinen, avskedades 1931 som Oberleutnant på grund av ett icke infriat äktenskapslöfte. 1931 medlemskap i NSDAP och SS. I juli 1932 fick han av Himmler i uppdrag att organisera och leda Sicherheitsdienst (SD). I april 1933 blev han chef för säkerhetspolisen i Bayern, i april 1934 blev han chef för Gestapo i Berlin, i juni 1936 blev han chef för Säkerhetspolisen, september 1939 chef för Reichssicherheitshauptamt (RSHA). Den 27 maj 1942 utsattes han för ett attentat av tjeckiska motståndsmän i Prag av vilkas följder han avled den 4 juni 1942.

Hofmann arbetade i ledande funktioner i Polen och Sovjetunionen under åren 1940-1943 och deltog där i "förtyskningspolitiken". Han var ansvarig för "raskontrollen", i vilken invånarna i de ockuperade territorierna fördrevs och ersattes av tyskar. Vidare var han ansvarig för bortförandet av polska barn till Tyskland och för SSs befolkningspolitik. På konferensen i Wannsee krävde Hofmann energiskt att de så kallade "Mischlinge" skulle steriliseras.

Hofman kom från en köpmannafamilj i Innsbruck. Han gick i gymnasiet och anmälde sig som krigsfrivillig i augusti 1914, blev löjtnant 1917, råkade i rysk krigsfångenskap i juni 1917, flydde till Tyskland, utbildades till pilot och blev demobiliserad 1919. 1920-1925 arbetade han som vinförsäljare på ett grossistföretag . I april 1923 blev han medlem i NSDAP, 1931 upptogs han  i SS, från och med 1933 arbetade han uteslutande för SS. I april 1943 blev han chef för SS-Oberabschnitt Südwest och polischef i Württemberg, Baden och Elsass. Kommendör för krigsfångarna i Wehrkreis V (Sydost). I samband med processen mot Ras- och bosättningsmyndigheten i mars 1948 blev han dömd till 25 års fängelse, 1954 benådades och frisläpptes han från fängelset i Landsberg. Han arbetade sedan som tjänsteman i Württemberg.

Klopfer deltog i Wannsee-konferensen på grund av sin centrala position i den nationalsocialistiska maktapparaten. Han var en av de mest inflytelserika och bäst informerade partibyråkraterna inom NS-regimen. Som chef för den statsrättsliga avdelning III i NSDAPs partikansli och som ställföreträdare för Martin Borman var han ansvarig för "Ras- och folklivsfrågor", ekonomisk politik, samarbetet med RSHA samt principiella frågor vad gäller ockupationspolitiken. I november 1942 var han med om att besluta om ytterligare inskränkningar för judar i så kallade blandäktenskap.

Han var född i Schreibersdorf (Schlesien), fadern var jordbrukare. Studentexamen 1923, studier i juridik och företagsekonomi vid universiteten i Jena och Breslau. 1927 promotion till Dr.jur, 1931 blev han domare i Düsseldorf. I april 1933 gick han med i NSDAP och SA. I slutet av 1933 blev han referent i preussiska jordbruksministeriet, 1934 anställning i Geheime Staatspolizeiamt. I april 1935 överfördes han till Rudolf Hess stab. 1935 upptogs han i SS och blev Hauptstellenleiter. 1938 blev han ministerialråd ansvarig för frågor som hade att göra med konfiskeringen av judiska företag och var direkt  underställd Führerns ställföreträdare. I april 1945 flydde han från Berlin, men internerades senare. 1949 släpptes han emellertid fri  efter det att  en specialdomstol i Nürnberg betecknat  honom som en mindre belastad medlöpare, 1952 arbete på ett revisionskontor, 1956 verksam som advokat i Ulm. En förundersökning på grund av deltagandet i Wannsee-konferensen av åklagarämbetet i Ulm ställdes in 1962.

Kritzinger var efter chefen för Rikskansliet Hans Heinrich Lammers, den näst mäktigaste personen i kansliet. Han var väl insatt i alla antijudiska åtgärder och arbetade även inom Rikskansliet direkt med "judeproblemen". Under åren 1939-40 deltog han i utarbetandet av  förordningen om "Volksschädlinge"  och den 11:e förordningen i Reichsbürgergesetz om konfiskerandet av förmögenheter tillhörande tyska judar innan dessa deporterades. I egenskap av statssekreterare var han med om att 1942/43 ta fram förordningen om försämrat rättsskydd för judar. I samband med förhören efter 1945 medgav Kritzinger att han deltagit i Wannsee-konferensen och att denna till sin karaktär varit kriminell.

Han föddes i Grunfier (Netzekretsen), fadern var präst. Studentexamen 1908 och därefter juridiska studier. 1914-1918 frontinsats, löjtnant i reserven. 1921 assessorsexamen, därefter anställning i Riksjustitieministeriet. 1925/26 blev han assessor i Preussiska handelsministeriet. 1938 inträde i NSDAP. I februari 1938 påbörjade han sin tjänst i Rikskansliet som chef för Avdelning B med titeln ministerialdirektör, i början av 1942 utsågs han till vice statssekreterare och i slutet av året till statssekreterare. I april 1945 flydde han  från Berlin för att i maj 1945 bli  statssekreterare i regeringen Dönitz med säte i  Flensburg, därefter internerades han i Bruchsal. I april 1946 blev han frisläppt. I december samma år fängslades han på nytt för att senare  frisläppas  på grund av sjukdom.

Lange var under många år en av de Gestapomän från den mellersta hirarkin, som såg till att terrorapparaten fungerade. I samband med att man under Heydrichs kommando byggde upp säkerhetspolisens och SDs särskilda Einsatzgrupper med syfte att mörda judarna i Sovjetunionen blev Lange chef för stabsgruppen för Einsatzgrupp A. I Baltikum kom han tidvis att leda Einsatzkommando 2 som mördade cirka 60.000 lettiska och utländska judar, vilka deporterats till Lettland. Lange ledde personligen massavrättningar i utkanten av Riga. Under Wannsee-konferensen betraktades han som en expert på massavrättningar.

Han föddes i Weisswasser,  fadern var järnvägsinspektör. Han studerade juridik.1933 gick han i Halle med i Gestapo. Promoverade till Dr.jur vid universitetet i Jena. 1936 anställning vid Gestapo i Berlin, 1937 medlemskap i NSDAP och SS. 1938 tjänstgöring vid Gestapo i Wien, 1939 Gestapo Stuttgart, 1940 chef för Gestapo i Weimar och Erfurt, september 1940 vicechef för Gestapo i Berlin. December 1941 kommendör för Säkerhetspolisen och SD i Lettland, från och med 1945 befälhavare för Säkerhetspolisen och SD i Warthegau. Begick självmord i Posen i februari 1945.