Deltagarna i Wannsee-konferensen

Under åren 1941-1943 arbetade Leibbrandt i avdelningarna Allmän politik, Ukraina, Ostland, Kaukasus, Ryssland samt Press och kultur. I dessa funktioner var han i hög grad medansvarig för folkmordet på judarna. Redan i oktober 1941 deltog Leibbrandt i ett möte tillsammans med Heydrich i vilket man diskuterade hur man skulle kunna få förintelseprogrammet att omfatta alla judar. Två dagar efter Wannsee-konferensen sammankallade han ett möte där man diskuterade definitionen "jude" i "Östområdena".

Han föddes i Hoffnungsthal i närheten av Odessa. Gymnasiestudier i Dorpat och Odessa. Efter den bolsjevikiska  revolutionen flydde han till Berlin. Från 1920 studerade han teologi, filosofi och nationalekonomi i Tübingen och Leipzig. Studieresor till Paris, London, Sovjetunionen och USA. 1927 promoverade han till Dr.phil, 1933 blev han medlem i NSDAP och chef för partiets östeuropeiska avdelning. Därefter blev han ansvarig för den antikommunistiska och antisovjetiska propagandan. 1938 blev han nämndeman i Volksgerichtshof. I juli 1941 blev han chef för huvudavdelningen I (Politik) i Riksministeriet för de ockuperade östeuropeiska områdena. Sommaren 1943 inkallades han till tjänst vid marinen. 1945 internering, frigiven 1949. I januari 1950 påbörjades förundersökningar vid Landgericht Nürnberg-Fürth, dessa inställdes emellertid i augusti samma år utan juridiska konsekvenser.

Luther var 1940-43 chef för avdelningen D (Tyskland) ansvarig för samarbetet med Himmler och RSHA samt för avdelningen D III (Judefrågor, raspolitik, utlandsrepresentanternas information över viktiga inrikespolitiska händelser). Genom sitt intensiva samarbete med Adolf Eichmann blev Luthers avdelning D direkt involverad i slutlösningen. Utrikesministeriets uppgift blev att diplomatiskt förbereda folkmordet och deportationerna från de ockuperade länderna och andra vänskapligt inställda länder. På Wannsee-konferensen föreslog Luther att man just nu skulle undanta de nordiska länderna från deportationerna på grund av dess ringa antal judar och de förväntade politiska svårigheterna. Istället borde man koncentrera sig på länderna i sydöstra och västra Europa.

Luther föddes i Berlin. Ingen högre skolexamen. 1914 var han krigsfrivillig, 1918 blev han löjtnant, därefter verksam som möbelspeditör. I mars 1932 gick han med i  NSDAP, var 1933-1934 chef för ekonomiska rådgivningskontoret i Berlin. 1936 blev han chef för partirådgivningskontoret vid NSDAPs talesman för utrikespolitiska frågor  Joachim von Ribbentrop. Efter det att Ribbentrop utsetts till utrikesminister blev han chef för NSDAPs specialavdelning i utrikesministeriet. 1941 blev han ministerialdirektör med tjänstebeteckningen biträdande statssekreterare. Efter att ha försökt störta Ribbentrop avskedades han den 16 februari 1943 och internerades i koncentrationslägret Sachsenhausen som "privilegierad fånge". Han befriades av Röda Armén, men dog en månad senare i Berlin.

I sin egenskap av ställföreträdare för ministern Alfred Rosenberg var Meyer från sommaren 1941 till november 1942 ansvarig för de tre huvudavdelningarna: politik, förvaltning och ekonomi. I denna egenskap organiserade han utsugningen och plundrandet av de ockuperade sovjetiska områdena, terrorn och mördandet av dess invånare och då särskilt den judiska befolkningen. Han inbjöds till Wannsee-konferensen eftersom man inom ministeriets förvaltningsområde redan hade påbörjat folkmordet på judarna med särskilda specialkommandon. I Wannsee krävde Meyer att man skulle vidta vissa förberedande arbeten på ort och ställe utan att oroa befolkningen. I juli 1942 föreslog han att man i Sovjetunionen skulle behandla de så kallade "Mischlinge" på samma sätt som judar.

Han föddes i en protestantisk familj i Göttingen, fadern var regerings- och byggnadsråd. Studentexamen 1911, 1912 fanjunkare, 1914 kompani- senare bataljonschef, 1917 fransk krigsfångenskap, 1920 lämnande han armén som kapten. Anställning som kontorist , studier i juridik, statsvetenskap och nationalekonomi. 1922 promovering till Dr.rer.pol, 1923-1930 juridisk referent vid ett gruvbolag i Gelsenkirchen. 1928 medlemskap i NSDAP och ortsgruppsledare, 1929/30 ordförande för distriktet Emscher-Lippe. I september 1930 riksdagsledamot, 1931 Gauleiter i Westfalen-norr. Maj 1933 Reichsstatthalter över Lippe och Schaumburg-Lippe. 1936 chef för Landesregierung i Lippe. 1938 överpresident i provinsen Westfalen och SA-Obergruppenführer. Från november 1942 Riksförsvarskommissarie Westfalen-norr. Meyer begick självmord i maj 1945.

Som chef för Geheime Staatspolizei (Gestapo) deltog Müller i ledande position i nästan alla förbrytelser som förbereddes och genomfördes av RSHA. I början av september 1939 gav han order om "specialbehandling" (dödande) av politiska motståndare. Han var också chef för det av Eichmann ledda "Judereferatet". In i minsta detalj var han ansvarig för planerandet och genomförandet av folkmordet på de sovjetiska judarna. På uppdrag av Heydrich var det Müller som förde befäl över "Einsatzgrupperna" och han ansvarade också för sammanställningen  av slutrapporteringen, i vilka "Einsatzgruppernas" verksamhet protokollerades. Müller var en av naziregimens mäktigaste skrivbordsförbrytare.

Han föddes i München, familjen var katolsk, fadern polis. Folkskola, lärling som flygplansmekaniker. Krigsfrivillig 1917, demobiliserades 1919 som underofficer. Polisutbildning vid Polizeidirektion München, 1929 byråsekreterare vid säkerhetspolisen i München med ansvar för arbetet mot kommunistiska organisationer. Upptogs  i SS 1934. Förflyttning till Geheime Staatspolizei i Berlin. 1936 vicechef för Politische Polizei i avdelningen Sicherheitspolizei. 1938 medlem i NSDAP. 1939 chef för Rikscentralen för judisk utvandring, från oktober 1939 chef för avdelning IV (Gestapo) inom RSHA som SS-Gruppenführer och Generalleutnant der Polizei. Saknad sedan maj 1945.

Redan i november 1938 deltog Neumann i ett möte med Göring i vilket man diskuterade ”ariseringen av näringslivet”,  hur man skulle isolera judarna samt tvinga dem att bära judestjärnan. På Wannsee-konferensen representerade han näringslivs-, finans-, folkhushålls- och transportministeriet plus ministeriet för beväpning och ammunition. Som Görings statssekreterare tillvaratog Neumann försvarsindustrins intressen och insisterade på att judiska tvångsarbetare i viktiga krigsindustrier inte skulle deporteras.

Han föddes i Forst (Niederlausitz) i en protestantisk familj. Fadern var fabrikör. Studentexamen, studier i juridik och nationalekonomi i Freiburg, Leipzig och Halle. 1914-1917 deltagande i första världskriget, överlöjtnant. 1920 regeringsassessor i preussiska inrikesministeriet, därefter tjänstgöring vid Landratsamt i Essen. 1923 blev han regeringsråd i preussiska handelsministeriet. 1927-1928 arbetade han som förvaltningstjänsteman i Freystadt (Niederschlesien), därefter åter tjänst i handelsministeriet. I september 1932 blev han ministerialdirektör i preussiska statsministeriet med ansvaret för förvaltningsreformer. Medlemskap i NSDAP i maj 1933, inträde i SS i augusti 1934. I slutet av 1935 överföring till preussiska statsministeriet, i oktober 1936 myndigheten för fyraårsplanen under ledning av Hermann Göring. Sommaren 1938 blev han statssekreterare, 1941 blev han vice styrelseordförande i Kontinental Erdöl AG som utvann olja i de ockuperade delarna av Sovjetunionen. I augusti 1942 generaldirektör för Deutsche Kalisyndikat GmbH. Internerades 1945, frisläpptes 1948 på grund av hälsoskäl.

Som befälhavare inom Säkerhetspolisen och SD för hela Generalguvernementet deltog Schöngarth i alla terror- och förintelseåtgärder mot den polska och judiska befolkningen i det ockuperade Polen. Efter överfallet på Sovjetunionen organiserade han en insatsgrupp i Östra Galizien som mördade mer än 4.000 judar. Under Wannsee-konferensen var han förutom Lange den andre deltagaren som hade direkt praktisk erfarenhet av massavrättningar.

Han föddes i Leipzig, fadern var förman på ett byggföretag. 1920 var han frikårskämpe. 1922 tog han studenten och blev medlem i NSDAP och SA. Under åren 1922-24 arbetade han som banktjänsteman. 1924 påbörjade han studier i juridik och statsvetenskap vid universitetet i Leipzig. 1929 promotion till Dr.jur. 1932 var han domstolsassessor vid tingsrätterna i Magdeburg, Erfurt och Torgau. 1933 inträdde han i SS. Från november 1933 arbetade han vid postdirektionen i Erfurt. Från 1935 arbetade han vid pressavdelningen vid Geheime Staatspolizeiamt, från våren 1936 var han chef för polisen i Dortmund, Bielefeld och Münster. 1939 blev han Oberregierungsrat och SS-Obersturmbannführer. I maj 1944 blev han befälhavare för Säkerhetspolisen och SD i de ockuperade Nederländerna. I februari 1946 dömdes han till döden av en engelsk krigsdomstol för att ha skjutit en krigsfånge och avrättades.

Från och med 1935 hade Stuckart som chef för avdelning I (författning, lagstiftning, förvaltning) i inrikesministeriet deltagit i utarbetandet av alla viktiga lagar och förordningar riktade  mot de i Tyskland bosatta judarna, av vilka man särskilt bör nämna "Riksmedborgarlagen" och "Lagen om skydd av det tyska blodet och den tyska äran" (Nürnberglagarna). 1940 var han med om att utarbeta lagen om fråntagandet av judarnas tyska medborgarskap. 1941 presenterade han ett förslag om hur judarna skulle tvingas bära judestjärnan i Tyska Riket. På Wannsee-konferensen föreslog Stuckart att ”Mischlinge” skulle tvångssteriliseras. I April 1943 ledde han ett möte med statssekreterare där man diskuterade hur man skulle kunna samordna och förbättra polisens brottsbekämpande verksamhet gentemot judarna (13:e förordningen för Riksmedborgarlagen).

Stuckart föddes i Wiesbaden, kristen uppfostran, fadern var järnvägsanställd. Studentexamen, frikårskämpe 1919. Fr.o.m. 1922 juridikstudier i München och Frankfurt/Main. I december 1922 blev han medlem i NSDAP. 1928 promoverades han till Dr.jur. 1930 blev han domare, från 1932 till mars 1933 arbetade han som advokat och juridisk rådgivare för SA i Pommern. I juni 1933 blev han statssekreterare i preussiska vetenskapsministeriet, 1934 statssekreterare i ministeriet för forskning, utbildning och folkbildning, 1935 statssekreterare i Riksministeriet för inrikespolitiska frågor. 1936 blev han medlem i SS, 1944 SS-Obergruppenführer. I sin egenskap av inrikesminister i regeringen Dönitz internerades han i maj 1945. I samband med "Wilhelmstrassen-processen" i april 1949 dömdes han till tre år och tio månaders fängelse, vilket avräknades mot den tid han suttit häktad. 1950 betecknades han av en specialdomstol  som medlöpare och dömdes till 50.000 DM i böter. I november 1953 dog han i en olycka.