Wannseemuséet och minnesplats  

Wannseekonferensen

På inbjudan av Reinhard Heydrich, chef för säkerhetspolisen (Sicherheitspolizei) och för säkerhetstjänsten SD, samtalade företrädare för SS, för nazistpartiet NSDAP och ett antal tyska ministerier under ungefär 90 minuter i Wannseegästhemmets matsal den 20 januari 1942. Temat var ”den slutgiltiga lösningen av judefrågan”. Heydrichs mål var att få sin viktiga roll vid deportationer bekräftad, och att få med viktiga ministerier och partibefattningar i förberedelserna för utplåningen av de europeiska judarna. Samtidigt skulle konflikter mellan den civila tyska ockupationsförvaltningen och SS-ledarna i Polen och i ”Ostland” lösas. Konferensen bekräftade att SS under 1941 varit framgångsrik i kompetensstriden mellan de olika förvaltningarna gällande ”lösningen av judefrågan”. Deltagarna kom med förslag och gjorde invändningar som låg i de olika förvaltningarnas intresse, men förklarade också allesammans att de var beredda att samarbeta med SS. Därmed kom den tyska statsapparatens ledande män att veta om vad som hände och att bli medskyldiga till detta.

Samtalsprotokollet

Adolf Eichmann, ledaren för judereferatet i Gestapo, sammanfattade samtalets resultat i ett protokoll. Enligt detta protokoll meddelade Heydrich deltagarna, att man nu utförde deportation av alla europeiska judar till Östeuropa, på grundval av ett ”tidigare utfärdat tillstånd” från Hitler. Han betonade att ”ledarrollen vid utarbetandet av den slutgiltiga lösningen på judefrågan”, utan hänsyn till geografiska gränser,  uteslutande låg hos honom. En tvistefråga gällde deportering av så kallade ”personer av blandras” (personer med kristna och judiska föräldrar, eller far- och morföräldrar), och av den judiska maken i ”blandäktenskap”. Heydrichs kuppartade försök att utvidga deportationsordern så att den även omfattade denna grupp av personer var ett angrepp på inrikesministeriets kompetens. Detta ministerium företräddes vid konferensen av statssekreteraren Wilhelm Stuckart. Eftersom Heydrich inte lyckades åstadkomma enighet i denna fråga, som därmed bordlades till kommande konferenser, var Eichmann tvungen att ge dessa förslag en oproportionerlig stor plats i protokollet. Fyra sidor ägnas enbart åt dessa förslag gällande deportering av ”blandraspersoner” och av judiska makar i "blandäktenskap", medan mötesprotokollet för konferensen som helhet, inklusive en och en halv sida med deltagarförteckning och en sida statistik, enbart omfattar 15 maskinskrivna sidor. Dessa radikala förslag skulle alltså finnas kvar på agendan i det att man väntade på att de skulle bli möjliga att genomföra.

Då det handlar om ett sammanfattande mötesprotokoll och inte om ett diskussionsprotokoll får vi bara antydningar om den verkliga händelseutvecklingen och stämningen på konferensen. I samband med rättegången mot Adolf Eichmann i Jerusalem 1960/61 blev denne grundligt utfrågad om Wannseekonferensen. Han betonade att även företrädare för ministeriebyråkratin helt öppet och under allmänt bifall talade om att döda judarna. Han själv hade varit tvungen att skriva om protokollet flera gånger, ända tills Heydrich var nöjd. Texten skulle inte återge de formuleringar som användes i alltför drastiska ordalag, men den skulle samtidigt ”nagla fast” statssekreterarna – dvs. visa att de kände till vad som hände och var medskyldiga till det. Eichmann berättade att han varit tvungen att samla information till Heydrichs inledande referat. Till denna information hörde också en tabell över antalet judar och deras fördelning i Europa, alltså över de ”omkring 11 miljoner judar” som skulle komma ”i fråga” för ”den slutgiltiga lösningen av den europeiska judefrågan” (sidan 6 i protokollet). Riksrepresentationen för tyska judar (Reichsvertretung, RV) hade i augusti 1941 fått order om att sammanställa en statistik över antalet judar, både i absoluta tal och i förhållande till den totala befolkningen i de enskilda staterna. Man skulle också ange hur begreppet ”jude” skulle användas, samt ange judarnas rättsliga status.

I sitt svar stödde sig RV på ett flertal publikationer, tidskrifter och tidningsartiklar, och förklarade: ”Siffrorna, som såvitt möjligt har tagits från administrativa källor, men som i annat fall har uppskattats, gäller i regel medlemmar av judiska församlingar och utgör därför minimiantal.”  Om man jämför med den tabell som Eichmann gjorde av detta, ser man en del informativa skillnader. För Generalguvernementet och Rumänien justerade Eichmann siffrorna uppåt, vilket motsvarade 1941 års utvidgningar av dessa områden med distrikten Galizien, respektive Bessarabien. RV:s uppgift om att det fanns 3,02 miljoner judar i Sovjetunionen ökades betydligt av Eichmann som uppgav 5 miljoner (möjligen av propagandistiska skäl). För Nederländerna korrigerade Eichmann RV:s siffra 135 000 till det tämligen exakta 160 800. För Estland fanns det inga siffror, men i Eichmanns tabell får Estland beteckningen ”judefritt”. Alla estniska judar som misslyckats med att fly hade redan fallit offer för mordaktionerna genom Einsatzgruppe A (mobila insatsenheten A). Vad gäller Frankrike tog Eichmann uppenbarligen också med judar från de franska kolonierna i Nordafrika. Denna översiktstabell i protokollet från Wannseekonferensen innehåller alltså förintelsehotet mot Europas judar. Hur påtagligt hotet var kan man se av en karta för kvällen den 20 januari 1942 över frontens utsträckning och de stridande parterna. Denna karta kunde skapas med utgångspunkt från generalstabskartorna för Wehrmachts överkommando, med stöd av Militärhistorisches Forschungsamt Potsdam (militärhistoriska forskningsmyndigheten i Potsdam). Den visar att centra för judiskt liv i östra eller sydöstra Europa var ockuperade av Tyskland eller styrdes av regimer som hörde till Hitlers allierade. Eichmann gjorde i sin uppställning av antalet judar en åtskillnad mellan länder som ockuperats av Wehrmacht å ena sidan, och allierade eller neutrala länder som skulle domineras av Tyskland å den andra. I Eichmanns tabell ser man också att nazistledningen utgick ifrån att man i en nära framtid skulle behärska hela Europa, oavsett att invasionen av England hade misslyckats 1940, och att krigsframgångarna i Ryssland vänt vintern 1941/42, efter att Blitzkriegsstrategin slagit fel.

Heydrichs befogenheter

Av konferensprotokollet kan man sluta sig till att man på högsta ort redan före konferensen hade fattat beslutet att utvidga det massmord som pågått sedan juni 1941 till ett systematiskt folkmord på alla europeiska judar. Sedan anfallet på Sovjetunionen den 22 juni 1941 mördade Einsatzgruppen under överstyrelsen för rikets säkerhet (Reichssicherheitshauptamt, RSHA) den judiska befolkningen där. För dessa aktioner och för mera omfattande planer sökte Heydrich nu ett skriftligt godkännande, som skulle väga tyngre än det uppdrag han fått av Reichsführer SS Heinrich Himmler. På kvällen den 31 juli 1941 lade han fram ett skriftligt dokument, författat inom RSHA, för underskrift av Hermann Göring. Denne hade redan i januari 1939 utsett Heydrich till ledare för tvångsförvisningsprogrammet. Adolf Hitler hade försett Göring, nummer två i nazistpartiets hierarki, med omfattande fullmakter. Till dessa hörde också koordineringen av alla antijudiska åtgärder. Med Görings underskrift fick Heydrich befogenhet att förbereda en ”totallösning av judefrågan i den tyska inflytandesfären i Europa”, anpassad till ”de aktuella förhållandena”. Heydrich använde denna befogenhet sex månader senare, när begreppet ”totallösning av judefrågan” hade fått ett tydligt radikalare innehåll - nämligen folkmord. Dokumentet legitimerade också Heydrichs ledande roll i ”den slutgiltiga lösningen av judefrågan”, både gentemot andra förvaltningar, och inom SS. Alla de deltagare som brevledes den 29 november 1941 hade inbjudits till konferensen fick en kopia av denna fullmakt som bilaga. Fem dagar efter Wannseekonferensen skickade Heydrich ytterligare kopior till den regionala ledningen för Sicherheitspolizei (Sipo), säkerhetstjänsten inom SS (SD), till Einsatzgruppen och till SS personalhuvudkontor. I slutet av sitt följebrev hänvisade han indirekt till Wannseekonferensen med formuleringen ”De förberedande arbetena har påbörjats”.

I slutet av januari 1942 beordrade Adolf Eichmann med ilpost alla aktuella instanser i det tyska riket att fortsätta med den deportering av judar, som redan hade påbörjats i oktober 1941. Han nämnde nu uttryckligen ”början på den slutgiltiga lösningen”. Eichmann gjorde en detaljerad lista på den grupp personer som skulle deporteras, och räknade också upp dem som skulle undantas från deportering i den första omgången, allt i enlighet med den första förordningen i den tyska medborgarskapslagen från 1935. Heydrich kunde vid denna tidpunkt alltså inte driva igenom sin strävan att utvidga den grupp som skulle deporteras.  Genom Eichmanns skrivelse, som grundade sig på resultatet av samtalen under Wannseekonferensen, började förberedelserna för en systematisk deportering av alla europeiska judar. På två uppföljande konferenser under ledning av Eichmann, den 6 mars 1942 och den 27 oktober 1942, förhandlade de olika ministeriernas ”judereferenter” om en ”lösning på blandrasfrågan” genom sterilisering, liksom om de formella juridiska kraven för tvångsskilsmässa i ”blandäktenskap”. Eftersom Hitler inte fattade något principbeslut ända till krigsslutet kom de planerade, ytterst radikala åtgärderna i förstone inte att tillämpas i själva det tyska riket. Denna återhållsamhet gentemot ickejudiska släktingar utövades inte i de ockuperade länderna. Himmler undanbad sig personligen att man där på något som helst sätt skulle inskränka definitionen av judebegreppet. I slutet av kriget deporterade man ändå till sist ”makar i blandäktenskap”, också i själva Tyskland

Konferensdeltagarna

De institutioner som konferensdeltagarna tillhörde, och deras rang, kan utläsas ur den organisationsplan som är utställd i den historiska konferenslokalen. Av denna kan man se, att ett dokument som skrevs efter konferensen och som talar om ”samtal mellan statssekreterare” är korrekt i sin beskrivning av konferensens karaktär. Statssekreterarna omsatte de beslut som tidigare fattats på en högre politisk nivå. Det är alltså inte riktigt, när det ibland sägs att man på Wannseekonferensen fattade beslut om massmord på de europeiska judarna. ändå är konferensen av den största historiska betydelse, eftersom den stod för den samordning som gjorde det möjligt att utvidga folkmordet till nästan hela Europa. Konferensen betydde också att hela den tyska statsapparaten drogs in i arbetsfördelningen av det organiserade folkmordet. Konferensens 15 deltagare tillhörde eliter i den nationalsocialistiska regimen. Deras meritförteckningar visar att många hade avslutat en akademisk utbildning och gjort en brant karriär. Åtta av dem hade tagit doktorsexamen.  De flesta tillhörde den välbeställda medelklassen. Några var övertygade nationalsocialister, medan andra troligen gick med i nazistpartiet av opportunistiska skäl. Genomsnittsåldern var tämligen låg, under 43 år.

Ofta undrar människor vad som hände med deltagarna efter kriget. En tredjedel av konferensdeltagarna var inte längre i livet när kriget slutade, eller dog strax därefter. Reinhard Heydrich dog ett par månader efter konferensen av sviterna efter ett attentat genomfört av tjeckiska motståndsmän. Rudolf Lange och Alfred Meyer begick självmord i februari, respektive i maj 1945. Roland Freisler miste livet vid ett luftangrepp i februari 1945 mot byggnaden där  ”Volksgerichtshof” (folkdomstol) han ledde höll till. Martin Luther från utrikesdepartementet föll i onåd 1943 på grund av en intrig mot utrikesministern, och förpassades till koncentrationslägret Sachsenhausen medan man förberedde rättegången mot honom – till följd av häktningen dog han på våren 1945 på ett sjukhus i Berlin. Förmodligen är det enbart dessa omständigheter som gör att av de totalt trettio protokollexemplaren just exemplar nr. 16, vilket skickades till Luther efter konferensen, har överlevt till vår tid.  För att förbereda rättegången mot honom hämtades nämligen dokumenten från hans kontor i utrikesdepartementet i centrala Berlin, och deponerades senare i ett byggnadskomplex i Berlin-Lichterfelde, i utkanten av staden. Där undgick de den systematiska dokumentförstöringen före krigsslutet. Den amerikanske chefsåklagarens team fann de båda akterna från Luthers kontor med titeln ”Judefrågans slutgiltiga lösning“ under förberedelserna inför Nürnbergrättegångarna 1947 mot ledande ministerietjänstemän. Ytterligare en tredjedel av deltagarna dog under de första efterkrigsåren. Wilhelm Kritzinger avled 1947, en kort tid efter det att han släppts från de allierades interneringshäkte på grund av sjukdom. Under förberedelsen för ”Wilhelmstraße-processen” i Nürnberg hade man med hjälp av det funna protokollet konfronterat honom med deltagandet i Wannseekonferensen. Han bekräftade – liksom senare även Eichmann – att protokollet var autentiskt och att han hade deltagit i konferensen. Mordet på judarna betecknade han som ett brott som han beklagade. I början av 1948 dog också Erich Neumann. Eberhard Schöngarth avrättades 1946 enligt en dom i en brittisk militärdomstol. Domen avsåg inte hans delaktighet i judemorden i Galizien, utan den av honom personligen beordrade dödsskjutningen av en krigsfånge. Josef Bühler dömdes till döden 1948 i Krakow. Också Adolf Eichmann avrättades – 1962 i Jerusalem. Den sista tredjedelen av konferensdeltagarna lyckades få tillträde till efterkrigstidens medelklassliv, delvis redan i slutet av 40-talet. Gerhard Klopfer och Georg Leibbrandt släpptes 1949 ur interneringshäktet. 1962 lade man ned ett undersökningsförfarande mot Klopfer gällande deltagandet i Wannseekonferensen, och en förundersökning mot Leibbrandt i samma ärende hade ställts in redan 1950. Det tyska rättsväsendet ansåg sig inte ha möjlighet att bevisa deras personliga skuld. Därför slapp de straff, precis som många andra såkallade skrivbordsbrottslingar. Klopfer levde i allsköns ro till 1987, Leibbrandt till 1982, och båda blev över 80 år gamla. Otto Hofmann hade 1948 dömts till 25 års fängelse i Nürnbergrättegången mot ras- och bosättningshuvudkontoret inom SS (SS-Rasse- und Siedlungshauptamt). Han, som så många andra, benådades dock, och släpptes 1954 från det amerikanska krigsförbrytarfängelset i Landsberg am Lech. Hofmann levde som handelsanställd i Württemberg till 1982 och blev 84 år gammal. Wilhelm Stuckart lämnade efter Wilhelmstraße-processen 1949 fängelset, då hans strafftid på tre år och tio månader hade avtjänats under det interneringshäkte som föregick processen. Han dog 1953 i en bilolycka, 51 år gammal. Det är oklart vad som hände med Gestapochefen, Heinrich Müller. Han hade tillfälligt förlagt sina tjänsteärenden till Wannseevillan efter det att Prinz-Albrecht-palatset hade bombats, och sågs ännu i slutet av april 1945 i Führerbunkern. Sedan de första dagarna i maj 1945 saknas han. Rykten om att han undkommit till Sydamerika eller USA kunde inte bekräftas.

►► PDF (72 KB)